| 25 Kapitlet |
1 | »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. |
2 | Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. |
3 | De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. |
4 | De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. |
5 | Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. |
6 | Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' |
7 | Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. |
8 | Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' |
9 | Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' |
10 | Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. |
11 | Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' |
12 | Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' |
13 | Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden. |
14 | Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; |
15 | åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. |
16 | Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. |
17 | Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. |
18 | Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. |
19 | En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. |
20 | Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' |
21 | Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' |
22 | Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' |
23 | Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' |
24 | Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; |
25 | och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' |
26 | Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? |
27 | Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. |
28 | Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. |
29 | Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. |
30 | Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. |
31 | Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. |
32 | Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. |
33 | Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. |
34 | Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. |
35 | Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, |
36 | naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' |
37 | Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? |
38 | Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? |
39 | Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' |
40 | Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.' |
41 | Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. |
42 | Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; |
43 | jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.' |
44 | Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?' |
45 | Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' |
46 | Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.» vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv. |