| 17 Kapitlet |
1 | En bön av David. Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar. |
2 | Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är. |
3 | Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun. |
4 | Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar. |
5 | Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke. |
6 | Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal. |
7 | Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand. |
8 | Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga |
9 | för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig. |
10 | Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord. |
11 | Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden. |
12 | Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt. |
13 | Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige, |
14 | ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn. |
15 | Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn. |