| 17 Kapitlet |
1 | Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. |
2 | Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa! |
3 | Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? |
4 | Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. |
5 | Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta. |
6 | Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. |
7 | Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans. |
8 | De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. |
9 | Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. |
10 | Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis. |
11 | Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. |
12 | Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in. |
13 | Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; |
14 | till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». |
15 | Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? |
16 | Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet. |