| 22 Kapitlet |
1 | Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade: |
2 | »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. |
3 | Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. |
4 | Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' |
5 | Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. |
6 | Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. |
7 | Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. |
8 | Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. |
9 | Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' |
10 | Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. |
11 | Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. |
12 | Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. |
13 | Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. |
14 | Ty många äro kallade, men få utvalda.» |
15 | Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. |
16 | Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. |
17 | Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» |
18 | Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? |
19 | Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning. |
20 | Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» |
21 | De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» |
22 | När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg. |
23 | Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom |
24 | och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' |
25 | Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. |
26 | Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. |
27 | Sist av alla dog hustrun. |
28 | Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» |
29 | Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. |
30 | Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. |
31 | Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: |
32 | 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» |
33 | När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning. |
34 | Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; |
35 | och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: |
36 | »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» |
37 | Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' |
38 | Detta är det yppersta och förnämsta budet. |
39 | Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' |
40 | På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.» |
41 | Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem |
42 | och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.» |
43 | Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: |
44 | 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' |
45 | Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?» |
46 | Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom. |