| 31 Kapitlet |
1 | För sångmästaren; en psalm av David. |
2 | Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. |
3 | Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning. |
4 | Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig. |
5 | Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn. |
6 | I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud. |
7 | Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN. |
8 | Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden |
9 | och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats. |
10 | Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp. |
11 | Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa. |
12 | För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig. |
13 | Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl. |
14 | Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv. |
15 | Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.» |
16 | Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare. |
17 | Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd. |
18 | HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. |
19 | Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt. |
20 | Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig! |
21 | Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp. |
22 | Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad! |
23 | Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig. |
24 | Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod. |
25 | Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN. |