| 32 Kapitlet |
1 | De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. |
2 | Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud; |
3 | och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job. |
4 | Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han. |
5 | Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede. |
6 | Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening. |
7 | Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.» |
8 | Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd. |
9 | Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är. |
10 | Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag. |
11 | Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram. |
12 | Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord. |
13 | Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.» |
14 | Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis. |
15 | Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist. |
16 | Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar! |
17 | Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag. |
18 | Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder. |
19 | Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista. |
20 | Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara. |
21 | Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord. |
22 | Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort! |