30 Kapitlet

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.