| 23 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade: |
2 | Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. |
3 | Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor! |
4 | Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. |
5 | Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig. |
6 | Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. |
7 | Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare. |
8 | Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; |
9 | har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där. |
10 | Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. |
11 | Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. |
12 | Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal. |
13 | Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. |
14 | Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar. |
15 | Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. |
16 | Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, |
17 | ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig. |