| 4 Kapitlet |
1 | Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: |
2 | Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord? |
3 | Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt; |
4 | dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft. |
5 | Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du. |
6 | Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? |
7 | Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under? |
8 | Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant; |
9 | för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de. |
10 | Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut; |
11 | Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda. |
12 | Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, |
13 | När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, |
14 | då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp. |
15 | En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. |
16 | Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst: |
17 | »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare? |
18 | Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel; |
19 | huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal; |
20 | när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid. |
21 | Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.» |